På flykt från konservatism (och statsrasism) i pandemins välde

Vi förväntas hålla oss hemma under pandemin, i den egna mikrokretsen. Krakelmedlemmen Lovisa skriver om familjen innanför hemmets gränser.

➖

Jag tänker ofta att familjen i pandemin är en tvetydig figur. Å ena sidan livsviktig, å andra sidan livshotande.

Familjen är önskvärd. Att nyliberalismen behöver den traditionella familjen vet vi sen innan. Marknadens grundläggande princip konkurrensen förutsätter statlig styrning. Staten måste aktivt försäkra konkurrensens fortbestånd i olika delar av det sociala livet. Staten behöver alltså observera och intervenera i flera delar av den traditionellt ”privata” sfären, såsom familjen, bostaden och grannskapet, i syfte att skapa de ”kompetensmaskiner” som värnar marknadens spel.[1]

Maktens intresse för hur vi spenderar påskledigheten, hur vi äter vår lunch (hemma, men köpt från den lokala restaurangen) och hur vi skapar humankapital (ring dina släktingar och småprata varje dag!) fyller alltså en sedan länge identifierad funktion: att säkerställa marknadens fortsatta spel. Att dessa intressen, i pandemin, också fyller en annan funktion är lyckosamt och praktiskt.

Familjen behövs nu inte bara för att försäkra konkurrensen, utan också för att säkerställa populationens fortbestånd i mer biologiska termer. I takt med att EU:s smittskyddsmyndighet ECDC uppmuntrar (Europas) ’folk’ att umgås i ”mikrokretsar” och i takt med att statsepidemiologen skanderar ”håll er i stugan!” förstärks familjen som samhällets grundbult. Familjen är med andra ord central även för biopolitiken, dvs. i styrningen av ’befolkningen’ som en sammanfogad massa eller art – i maktens sätt att ”skapa liv och låta dö”.[2]

Familjen är samtidigt farlig. Att biopolitiken behöver den farliga familjen vet vi sen innan. Rasismen har inkorporerats i den biopolitiska statens mekanismer. Säkerställandet av populationen som organism kräver klassificering av ”vissa som goda och andra som underlägsna”. Det innebär en fragmentering av det biologiska fält som makten har tagit kontroll över. Makten över de som borde leva och de som borde dö äger rum genom att behandla befolkningen som en blandning av raser och/eller undergrupper.

”’[J]u fler underlägsna raser som tenderar att försvinna, ju fler abnorma individer som elimineras, desto färre degenererade individer kommer det finnas i förhållande till arten, och desto mer kommer jag – inte som individ utan som art – att leva, bli stark, kraftfull och kunna sprida mig.’ Den andres död är inte bara mitt liv, i den mån det är min personliga säkerhet; den andres död, den dåliga underlägsna […] rasens död, är det som gör livet i allmänhet sundare och renare.”[3]

Utpekandet av den farliga familjen utgör den önskvärda familjens konstitutiva utsida.  Diskursen om den ”icke-integrerade”, om ”klanen”, om ”nätverket som kommer hit enbart i syfte att begå brott” gifter sig väl med diskursen om behovet av att säkerställa populationens fortbestånd. Den svenska Migrationskommitténs förslag om en ”framtida hållbar migrationspolitik” (liksom EU:s nya ”migrationspakt”) blir särskilt rationell och välkomnad i en pandemisk samtid präglad av starka, biopolitiska bojor. Förslag om stängda(re) gränser och begränsad familjeåterförening försvårar för den ’transnationella’/’farliga’ familjens fortbestånd - den enes sundhet (eller ‘hållbarhet’)  är den andras död (eller i alla fall uteslutning).

För de ‘Andra’ subjekt som väl lyckas ta sig till Sverige förespråkas ökad prekaritet i form av arbetstvång och “gig”  - en grundförutsättning för det befintliga demos familjeliv, hemarbete och undvikande av pendling. (Vid sidan av framställandet av den goda vs. den farliga familjen finner vi  andra exempel på att biopolitiken måste passera genom rasismen: Sverigefanor och -pins vid presskonferenser; mätning, jämförelse och fördömande av olika nationalstatliga pandemiska strategier m.m.)

Jag kanske bör förtydliga: maktens intresse(n) för familjen är inte något nytt. Pandemin verkar dock ha förstärkt, förändrat och förskjutit befintliga praktiker – skoningslösa i alla sina tvetydigheter. Men i dessa processer finns kanske också en möjlighet. Att tillsammans (dvs. utanför hemmet) sätta ord på det vi ser, att beskriva de diskurser som har blivit så normaliserade att vi nästan inte längre ser dem, kanske kan bana väg för ytterligare förskjutning, men denna gång i en annan riktning. En riktning bort från statsrasismens och konservatismens bojor. Det sägs ju att där makt finns (dvs. överallt...), där finns också motstånd.

Lovisa

➖

[1] Foucault (2013). Biopolitikens födelse: Collège de France 1978-1979. Hägersten: Tankekraft, 200ff.

[2] Foucault (2008). Samhället måste försvaras: Collège de France 1975-1976. Hägersten: Tankekraft., s. 218.

[3] Foucault (2008). Samhället måste försvaras: Collège de France 1975-1976. Hägersten: Tankekraft, s. 231.