Pandemireaktioner – istället för moralism: marxism

Vi genomgår en pandemi tillsammans, men den öppna politiska diskursen lyser med sin frånvaro. Krakelmedlemmen M.K. skriver om avsaknaden och saknaden av en politisk analys.

➖

När pandemimörkret sänker sig allt mer normaliserat över samtalet har jag nästan glömt bort den saknad som var så påtaglig i början av detta skeende: saknaden efter en politisk analys av vad som pågår. Under våren, när vi fortfarande var i kristillstånd, producerades ändå ett visst tänkande matat med de samhällsförändringar som då så snabbt skedde runt oss.

Nu har dessa rörelser satt sig och det kollektiva tänkandet har i den snabba hastighet som samtalsklimatet bjuder rört sig vidare till helt andra saker och i princip lämnat de stora kliv som senkapitalismen (eller vad vi nu ska kalla den) tagit det senaste halvåret därhän.

Jag saknar vänsterrösterna som kan läsa Marx och förklara för mig vad som händer (de har funnits men varit få och inte tagit sig igenom tugget). Istället har jag bara hört vänsterrösterna diskutera Folkhälsomyndighetens strategier, för eller emot. Jag har känt mig kvävd av den mängd emotionell energi som i min digitala sfär ägnats åt att vara besviken och arg över andra medelklasspersoners fester och resor. Var kommer det mönstret ifrån? Är det stressen över hur bundna vi är vid förutsättningarna och hur svårt det är att ändra läget, som gör att vi tänker med de kortsiktiga känslorna, istället för att rikta blicken mot kaosets källor? Ser vi inte vad som händer kan vi inte agera på det som verkligen händer, med eller utan munskydd på. Här kommer ett försök att läsa Marx över situationen:

Staten är kapitalets förutsättning. I den mån staten har kunnat vara ett instrument för andra intressen, genom en separation mellan politik och marknad (i den mån! Den separationen har också alltid varit chimär...), är det nu alltför tydligt att staten finns och motiverar sig själv genom att stödja kapitalet. Både genom direkt stöd till detta och genom stöd till oss som konsumenter. För konsumtionen är den primära uppgift vi andra har i den här delen av världen. Det kanske till och med är bra om vi arbetar mindre, bara vi har pengar att konsumera för medan vi sitter hemma och har tråkigt.

Pengar har pumpats ut, fast vi hade fått höra att det var ont om dem i ladorna. För det viktigaste är att hålla hjulen igång, för, som Marx påpekar: när pengarnas omloppshastighet minskar, stockar sig den samhälleliga ämnesomsättningen. “Varucirkulationen är kapitalets utgångspunkt” – varucirkulationen är ett självändamål, det är här profiten alstras och det är därför vi måste fortsätta konsumera, dumkonsumera, slökonsumera, köpa vilket skit som helst bara pengarna rullar runt i systemet även när all annan rörelse är avstannad. 

Kapitalismen är under ständig utveckling, den är dynamisk, den förflyttar sig med hjälp av konflikter och kriser och historiska skeenden. Logiken är sådan att den som bäst kan utnyttja läget som det är vinner och slår de andra av brädet. Coronapandemin har sprängt väg för rörelser som redan var igång: mot gigekonomi, immateriell konsumtion och big data. “Det som skiljer de ekonomiska epokerna är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel” skriver Marx i Kapitalets första bok. Dessa arbetsmedel, de materiella strukturerna, produktionens organisation, är under omvandling.

Vilken skjuts den omvandlingen fått! Jag har lärt mig Jeff Bezos namn det här halvåret. Amazon ska etablera sig i Sverige: de föder på flera av dessa utvecklingstendenser i produktionens organisation – urursla arbetsvillkor för en alltmer prekär arbetarklass, gigekonomi, big data – konsumenten är producenten/produkten. 

Så… om vi ska vara vänster och det är politisk framgång vi vill nå: då måste vi sluta älta munskydd och hälsningsmetoder, då måste vi släppa vår individualistiska moralism, skaffa oss en analys och metoder för kollektiv organisering och motstånd som svarar upp mot läget som det är.

M.K

➖