En marxistisk beskrivning av prekärt arbete och gigekonomi

Prekärt arbete, som definierar cykelbudens tillvaro, är kapitalismens sanna natur. En natur som nu är synlig på våra gator. Krakelmedlemmen Michaela ger en marxistisk beskrivning av hur gigekonomin opererar.

➖

Prekära arbetsförhållanden breder ut sig när arbetarklassens tidigare vunna förbättringar rullas tillbaka. Osäkra, tillfälliga eller obefintliga anställningsvillkor, dåligt betalda arbeten och noll reglering. Särskilt utsatta är gigarbetare: de som kör cykelbud med restaurangmat, använder privata bilen som taxi eller slänger andras skräp per kilo på tippen. Vår tids daglönare. 

Vi går mot en generellt gigifierad arbetsmarknad. Mer gigfiering, därmed mer alienering. Marxismen kan förklara denna utbredning. Kapitalismen kräver tillväxt, det vill säga konstant ökande profit. Det får kapitalet genom det av arbetarna skapade värdet. Arbetaren behåller en liten, liten del av värdet som lön (nödvändigt arbete), medan resterande (mervärde) utsugs och stoppas i kapitalistens fickor.

Utsugningen av mervärde är själva grundbulten i kapitalismen, vad som driver den framåt. Marx skriver i Kapitalet (Kapitalets produktionsprocess): ”Mervärdekvoten är därför det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploatering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren.” Hur mycket mervärde kapitalisten tillåts utsuga ur arbetskraften – arbetskraftens exploateringsgrad – utgör den grundläggande konfliktlinjen mellan arbete och kapital, mellan arbetarklassen och näringslivet.

Absolut och relativ mervärdesproduktion

Det finns olika metoder för att utsuga så mycket mervärde som möjligt ur en arbetare. Den absoluta mervärdesproduktionen innebär att öka mängden abstrakt arbete, men utan att öka kostnaderna för arbetskraften. Du ska jobba längre, men utan att få mer lön. Gränserna för den absoluta mervärdesproduktionen sätts av arbetskraften själv; en människa kan inte arbeta tjugofyra timmar om dygnet, den dör då av sömnbrist. Arbetskraften kräver viss social reproduktion för att överleva mellan arbetspassen, en obetald syssla i kapitalismen som normalt sett tillfallit kvinnor. 

Kapitalet kämpar ständigt för att pressa denna yttersta gräns för hur mycket, länge och effektivt en arbetare kan skapa mervärde, eller med andra ord: pressa arbetskraftens förmåga. Ett annat sätt att få ökad absolut mervärdesproduktion är att förlägga tillverkningen i globala Syd, där kapitalister kan hålla nere arbetskraftens kostnad genom extremt låga löner och billig produktion. Fler metoder: obetalda raster, jourarbete, dubbla turer. Kapitalet behöver ständigt utöka den absoluta mervärdesproduktionen för att profitmaximera. Ökad mervärdesproduktion innebär ökad exploateringsgrad av arbetaren. Arbetarklassens kamp har bestått av att ständigt ifrågasätta denna yttersta gräns.

Den relativa mervärdesproduktionen, å andra sidan, innebär att öka produktiviteten inom systemet. På så sätt behöver kapitalisten mindre arbetskraft i varuproduktionen, vilket gör att arbetskraftens värde faller. Allt färre arbetare får utföra allt mer arbete. Men den relativa mervärdesproduktionen når även den sina gränser – det skapar en motsättning.

Därför monteras nu trygga arbetsvillkor och löner som går att leva på ned. Allt fler i den globala arbetarklassen finner sig i system med timanställningar, SMS-gig, minimilöner, obegränsad längd på arbetsdagen, obefintliga arbetsplatser och förbud mot facklig organisering etc. På Amazon pissar arbetare i flaskor, på Foodora cyklar arbetare ihjäl sig, på Uber dör arbetare av utmattning. Kapitalet kallar det flexibilitet, vi kallar det exploatering. En ökad exploateringsgrad av arbetskraften. Kapitalet kräver denna exploatering, “flexibilitet”, i en global nätverksproduktion med just-in-time och intrikata handelskedjor.

I och med gigekonomin lyckas nu kapitalet att maximera de båda: absolut och relativ mervärdesproduktion. Arbetare på Foodora, Bzzt, Uber och Bolt saknar anställningar, och därmed också sociala försäkringar som sjuklön, utbildning och redskap. De saknar reglerade arbetstider och är konstant tillgängliga, alltid redo att producera mervärde. Gigarna cyklar snabbare, snabbare, snabbare för att leverera så kvickt som möjligt; dödsolyckor är vanliga. Den globala arbetskraften som exploateras i kapitalismen består idag av 3,3 miljarder människor, nästan hälften sliter under prekära arbetsvillkor.

Materiella villkor och alienation

Traditionellt i marxistisk teori tillhandahåller och äger kapitalisten produktionsmedlen, som maskiner, verktyg, råvara och utrustning. Men i gigekonomin tvingas arbetarklassen själva köpa och reparera produktionsmedlen (cyklar, bilar, verktyg, hjälmar, skyddsutrustning). Produktionssättets grundvalar är på ett sätt omkullkastade, samtidigt som gigekonomin är en exakt spegling av kapitalismens själva kärna: En slags total, gränslös mervärdesproduktion. När en gigarbetare kör taxi för Uber tar företaget direkt 30 % av arbetarens lön från körningen. De 70 % som kvarstår använder arbetaren för underhåll, bensin och annat som krävs för att ens kunna utföra tjänsten med sin egna bil. Den peng som därefter är kvar använder arbetaren för sin levnad – överlevnad; de med prekära inkomster får lätt kroniska skuldsättningar. Arbetaren står allena, skyddslös.

Gigarbetare saknar även arbetsplatser, (relationer till) kollegor och oftast möjligheten till facklig organisering. De är alienerade i enlighet med marxistisk teori, i.e. helt separerade från det värde som skapas, men även som isolerade öar ur ett rent mänskligt perspektiv. Det är svårt att känna samhörighet, närhet och mänsklig kontakt, när den enda kontakten du har med något levande är när det plingar till i din telefon, när som helst på dygnet. Dags att cykla på nästa gig. Hur lång är en arbetsdag för en gigarbetare? Gränslös. Den yttersta gränsen är nådd. Och hur gick det för dig, arbetare? Idag fick du två av fem stjärnor, det duger inte, *block, next!*. Nästa på tur i industrins reservarmé av ledig arbetskraft.

Sedan 1970-talet sker flera saker: finansiell expansion med spekulationsekonomi och ökade investeringar i fiktivt kapital (istället för i varuproduktion), varuproduktionen stöter ifrån sig arbetskraft, välfärdssektorer privatiseras, fler riskkapitalister investerar med kortsiktig ekonomisk tillväxt som incitament, kapital exporteras utomlands, tillverkning outsourcas och makt och kapital centreras till allt färre kapitalister. Med mera.

Arbetarklassen blickar uppåt, vi ser hur våra vunna segrar rullas tillbaka i en rasande fart. Trots att kapitalets konstanta överproduktionskriser utlöses allt tätare, lyckas kapitalet med sin fortsatta ökande exploatering av arbetare, eftersom arbetarna själva får betala notan för kriserna. Gigarbetare är bland de första att kastas överbord när nästa kapitalistiska ekonomiska kris infinner sig.

Vad händer med människan när hon saknar sammanhang, trygghet, närhet, kontakt och utbyte? Ensamma människor är utsatta människor. Isolerade människor är förfrämligade människor. Något att ha i åtanke när vi nu under pandemin ser chefer lovorda arbete hemifrån. Isolerad, värdeproducerande arbetskraft får minskad möjlighet att organisera sig och minskad möjlighet att motverka den i kapitalismen grundläggande alienation som utgör produktionssättet. Vi blir rädda; rädda för andra och rädda om vårt eget.

“Identifierade risker för fysiskt arbete offline rör exempelvis risk för att bli utsatt för hot och våld, risk för trafikolyckor och utförande av arbetsuppgifter som typiskt har förhöjd risk, exempelvis inom byggbranschen. De psyko­sociala riskerna rör osäkerhet kring arbetsmängd och inkomst vilket resulterar i svårigheter att planera arbete och privatliv. Detta, liksom bristande kontroll över till exempel system för omdömen, antas kunna leda till oro och stress. Andra psykosociala risker antas vara isole­ringen i arbetet.”

– Rapporten Arbetsvillkor och arbetsförhållanden inom gigekonomin av Forte

Prekärt arbete är kapitalismens sanna natur. Enda anledningen till att arbetarklassen under vissa perioder omgärdats av skyddsnät och försäkringar är för att de organiserat sig och genom kamp tryckt tillbaka den konfliktlinje som står mellan arbete och kapital. Så länge vi uppehåller oss med att pressa denna konfliktlinje fram och tillbaka, pågår enbart en konstant reformering av det system som konfliktlinjen opererar inom: kapitalismen. 

Pandemin utlöste en väntad, och redan pågående, kapitalistisk kris. Det blir arbetarklassens uppgift att omvandla produktionen och ta den i sina händer. Det blir arbetarklassens uppgift att upplösa konfliktlinjen i sin helhet, därmed systemet. Ett ruttnande system. Kapitalismen utsuger mervärde, men utsuger också människan på det meningsfulla liv och levande som borde utgöra vår tid här.

Michaela

➖