Om K-ordet

Jag läser i DN en intervju med Ung Vänsters ordförande Ava Rudberg. Hon pratar om organisering av ungdomar, om att fatta beslutet att gå med i rörelsen och mäktigheten i att inse att man tillsammans med andra kan förändra världen och om hur klimatkrisen skapar ett omedelbart behov av att agera. Och sen - och då kan jag inte låta bli att skratta högt - får hon frågor om ”k-ordet”. Det är reportern som kallar det så och gör en extremt osmaklig jämförelse med att vissa ”slåss för att för att få använda N-ordet”.

Varför ska man framhärda i att (som Ung Vänster) då använda k-ordet? Det skrattretande är högerns torftiga upphängdhet på detta ord. Föreställer de sig att under ytan hos de där extremisterna (vänstern i allmänhet), så finns det gott om dem som faktiskt vill ha det som i Sovjet? Jag tror att de måste tro att det är nostalgi som vänstern sysslar med, eftersom framtiden (ideologiskt) inte existerar. Det handlar om att deras oförmåga att föreställa sig en annan värld är så stor att de inte kan tro att de som gör det alls befinner sig i samma verklighet som de själva. För dem finns inget bortom kapitalistisk realism.

Men jag längtar efter att få ställa dem som försvarar denna samhällsordning till svars. K-ordet vi ska slänga dem i ansiktet är ”kapitalism” - denna ordning som i grunden bygger på att producera och rotera kapital till vilket mänskligt och miljöförstörande pris som helst till vinst för några få, bekvämlighet för några fler och total katastrof för de allra allra flesta. Också för dem som har det bekvämt är det lätt att föreställa sig en bättre värld med mer tid, mindre stress, mer verklig meningsfullhet, verklig frihet (inte bara valfrihet), trygghet om vi råkar illa ut, närhet till naturen och tron på en framtid.

Men det man verkligen vill kasta i ansiktet på dem som har mage att försvara detta system, det är den brutala bilden av den globala utsugningen. Den globala arbetarklassens fruktansvärda villkor och utsatthet. Svält när det finns överflöd. Kroppar som slits ut och människor vars dagar i denna verklighet blir alltför få i maskineriets kugghjul. Och en utveckling som med kapitalismens tvångsmässighet drar allt snabbare i detta hjul. Ökande klyftor, hårdare liv, trasigare själar i dess spår.

Var är skammen för den som kallar detta för den bästa av världar? För den som blundar för smärtan och lidandet som är det omedelbara resultatet av detta system? (Jag förutsätter att de blundar - annars är det fascister de är. Att de kan blunda förutsätter dock klassförakt och i ännu högre grad rasism - så blir vissa kroppar och liv mindre synliga, mindre mänskliga, mindre sörjbara).

När kan vi vara starka nog att avkräva dem en förklaring? Det fascinerande är att den saknas. Idag finns knappt ett ideologiskt försvar för denna ordning. Det som finns är ett disciplinerande förbud mot kalla det vid har för dess rätta namn och att föreställa sig något radikalt annat.

➖

Mirjam