Social resiliens i klimathelvetet
Den här essän utforskar klimatkatastrofen med hjälp av symbolen helvetet. Krakels Michaela skriver om konst, tid, lustgårdar, solidaritet och motstånd.
➖
Dag noll kallas den dag då färskvattnet tar slut. Det är på väg att hända på flera platser runtom i världen. Men det är inte fruktbart att tala om linjär tid, så som dag noll indikerar. Tiden är inte linjär, tiden är cirkulär, precis som varje process som sker överallt. Blodet ditt hjärta pumpar runt, vattnet som avdunstar från träden som molnen gråter ner över dig och mig. Runt, runt.
Men kristenhetens förståelse av tid är linjär. Carolyn Merchant skriver i Reinventing Eden: The Fate of Nature in Western Culture att den kristna berättelsen består av två poler: början och slutet, skapelsen och frälsningen. I ett sådant narrativ är siktet på slutet. Klimatkatastrofen tolkas, för hundra år sedan och idag, som tecken i tiden. Tecken på tidens ände, tecken på domedagen.
”Det är hemskt för alla, rena apokalypsen”. En boende tittar ut över den vattenfyllda lokalen i det översvämningsdrabbade Verviers i Belgien.
Jag inser att vi sitter fast i den raka linjen. Dante skulle beskrivit det som ett limbo, den första kretsen i helvetet. Den när vi står precis bakom en framtida gräns. Ett limbo där vi inte väljer sida – plötsligt förstår jag termen “socialism eller barbari” – utan puttar oket framför oss.
Vi beskriver problemen – ”hallå vakna!” – fastnar i en immobiliserande rädsla. Vi blickar framåt; googlar flyktingsströmmar år 2030, koldioxidutsläpp år 2045, havsnivåer år 2050. Vad ska hända när?
Men tiden är inte linjär, den är cirkulär. Vi är inte fast i ett limbo, vi har öppnat den eskatologiska grinden och äntrat klimathelvetet. Vi inväntar inte en annalkande domedag, naturen har redan haft den: Kapitalismen är utdömd!
Aldous Huxley, mest känd för sin dystopiska roman A Brave New World, skrev i Point Counter Point 1929: ”Why shouldn’t they be unhappy? […] How do you know that the earth isn’t some other planet’s hell?”
Vårt egna pinorum är allomfattande, komplext, dialektiskt, beroende av helheten. Rummet går inte att förstå uppdelat, går inte att mekanisera.
Ändå är det projektet som den liberala demokratin alltid lett. Den att mekanisera, tämja och kontrollera den vilda naturen. De barbariska skulle låsas in; kvinnor i mentalsjukhus och svarta i fängelser. Upp steg den vita, europeiska, kristna och “civiliserade” mannen med siktet på paradiset – de ville återskapa lustgården på jorden.
Carolyn Merchant beskriver ivern i den vetenskapliga revolutionens fäder att kultivera jorden och exploatera marken. Edens lustgård blev en symbol för handelskapitalismen, där vårt gemensamma övergick till privategendom. I denna ideologiska trädgård fick Adam representera upptäckaren, vetenskapen och verktygen, medan Eva kopplades samman med den fallna naturen.
Natur kommer från latin, nascere, och betyder ”att födas”. Naturen dör och föds på nytt, varje dag. Den var här före oss, den är här efter oss. Vi bevittnar nu en av naturens många dödsfall, det sjätte massutdöendet. Dante vandrar i den mörka skogen, rakt in i infernot.
Denna sommar läser jag Bengt Ankarloos Helvetet: döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition.
Helvetets karaktär har skiftat i relation till det sociala och politiska livet. Heliga Birgittas himmelska uppenbarelser om helvetet var individualiserade och privata. Men i takt med att befolkningen ökade och människor tillströmmade städerna, växte ett nytt narrativ om det överbefolkade helvetet fram.
Carl Ludwig Beutler porträtterade 1669 sin idé om helvetets plågor i verket Torments of hell. Ett myller av kroppar; trängsel, svett och lukt i städernas växande offentliga rum.
Carl Ludwig Beutler, Torments of hell (1669)
Från att ha varit en individuell plåga fick helvetet alltså en mer kollektiv prägel. Helvetet var inte längre en plats för smärta, utan för trängsel. Den individuella kroppen omvandlades till den kollektiva. ”Den enes lidande blev den andres plåga”, skriver Ankarloo. Livet i städernas smuts, promiskuitet och äckel förändrade idén om efterlivet.
Det var i samma epok, under renässansen och framåt, som aristokratin och överklassen på allvar fjärmade sig i ”social exklusivitet”. De flydde till sina lustgårdar, i palats bakom stängda grindar och höga murar. Så undkom de helvetet i städerna.
Narrativet känns igen. 20 juli 2021 sköt världens rikaste kapitalist, Jeff Bezos, upp sig själv i rymden. Genom att utsuga och exploatera mer än åttahundratusen arbetare världen över har Bezos ackumulerat enorma kapital som läggs på lyxkonsumtion och vidsträckta lustgårdar med målet att kolonisera Mars.
Överklassen och kapitalisterna vet att denna planet är någon annans helvete just nu. För att undkomma elden, havet, syrebristen, döden, torkan, värmen: murar och rymdskepp.
Under kapitalismens framväxt gick naturen och dess tillgångar från allas allmänna till kapitalisternas privategendom. Kapitalet ville förvandla, kultivera och exploatera det orörda. Det vilda. Och man fann stöd för sitt projekt i de bibliska texterna. Första Moseboken 1:28: ”Och Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.’”
Enligt Locke sammanföll detta Guds påbud perfekt med kapitalets processer: ackumulering, exploatering, expropriering, arbete, mekanisering, kontroll och dominans. Hjulen rullade allt snabbare, varor producerades och konsumerades. Du är vad du äger! En girig kvinna som samlar ägodelar, till och med när hon är dömd till eviga plågor i helvetet, skyndar förbi i Pieter Bruegel den äldres verk Dulle Griet från 1563.
Pieter Bruegel den äldre, Dulle Griet (1563)
Bakom murar i en grön lustgård eller inkapslad i ett rymdskepp är överklassen skyddad från både samhällets kaos och naturens bångstyrighet. Media rapporterar om Bezos: “Han kommer att hjälpa oss ur krisen!” Men det har aldrig funnits några incitament för jämlikhet och rättvisa för kapitalet. Den drivs fram av mervärdesutsugning.
Mark, tillgångar, människor och naturresurser – kapitalet slukar allt likt en svart hål. Att kolonisera Mars är att trygga kapitalackumulationens krav på ständig expansion men också att trygga möjligheten att leva vidare när vår planet är obeboelig.
Ändå kallas denna epok för antropocen: människans tidsålder. Ingenting kunde vara mer missvisande. Somliga kallar epoken för capitalocene, en mer korrekt benämning. Kapitalet har förändrat naturens rötter så pass att rötterna nu förändrar oss. I en läckt IPCC-rapport konstaterar forskare: Vårt liv på jorden kommer fundamentalt förändras redan de kommande årtiondena. Läget är värre än man tidigare förstått.
Ibland tror jag att jag sörjt färdigt, gått igenom alla Kübler-Ross fem sorgefaser: Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Det har jag inte. Jag skiftar mellan alla fem, kvickt och oresonligt. Ena dagen gråter jag stilla framför tv:n. Andra dagen tar handlingskraften över. Men oftast känner jag rädsla. Eller limboparalys.
När jag lämnade kyrkan för femton år sedan trodde jag att jag var fri från helvetets rumslighet. Jag inser att det är samma dödsångest som kommer till ytan nu som då. Jag trodde att jag var benådad, men helvetet jagar mig. Rummet bytte bara skepnad.
Men den här texten handlar inte om att konstatera katastrofen, utan om motstånd. Dag noll är här och det är inte företagen, nationalstaterna eller kapitalisterna som får betala notan, det är den stora massan: arbetarklassen.
När det är vattenbrist i Skåne meddelar experterna: vattna inte, duscha inte för länge, stäng av din kran. Samtidigt krävs 15.000 liter vatten att producera ett kilo nötkött, och 6200 liter att producera ett par jeans, i kapitalets fabriker. Ingen pratar om det, utan bördan läggs på dig och mig.
Kanske är vi tillbaka i Heliga Birgittas individualiserade pinorum. Det är inte överbefolkning som dödar, utan idén om den egna individens ansvar. Det syns även i konsten, där helvetet från 1800-talet och framåt återigen fick en individualiserad prägel. I ett självporträtt från 1903 är Edvard Munch fast i helvetets boning.
Edvard Munch, Self-Portrait in Hell (1903)
Marx talade om ett dubbelliv som arbetarklassen tvingas leva. Där vi delas upp, likt naturen under lupp, i två separata delar. Dels som en lönearbetande medborgare som lyder under staten, dels som en individ och privatperson. Detta dubbelliv skadar vår förmåga till solidaritet, skadar vår förmåga att se helheten i våra liv:
“Där den politiska staten uppnått sin fulla utveckling lever människan inte bara i tänkandet, i medvetandet utan också i det praktiska livet ett dubbelliv, ett himmelskt och ett jordiskt liv, ett liv som politisk samhällsvarelse, där hon ser sig endast som samhällsvarelse, och ett liv i det civila samhället, där hon ser sig som privatperson och där hon betraktar andra människor som medel och förnedrar sig själv till medel, till lekboll för främmande makter. Den politiska staten förhåller sig lika spiritualistiskt till det civila samhället som himlen till jorden.”
Du som arbetare är inte frånskild dig som privatperson. Du är ett, och vi tillsammans utgör ett kollektiv. Och när översvämningarna väter våra fötter, när bränderna sotar våra kinder, när värmen paralyserar: då är vi inte det ena eller det andra. Vi lever i världen, och världen lever i oss.
Solidaritet är vår främsta sociala resiliens i klimathelvetet. När kriserna kommer och kommer och kommer igen, då måste vi hjälpas åt. Den solidariteten ska sträcka sig från arbetsplatsen till bostaden till det offentliga rummet till föreningen till gatan och grannen. Och för att säkerställa att vi har resurser, nätverk, beredskap och metoder för att göra det måste vi bygga kollektiv där vi står.
Anarkismen har i huvudsak fyra taktiker. De är ömsesidig hjälp, självorganisering, direkt aktion och prefiguration. I praktiken kan det se ut så här: Cykelbuden i Malmö sa upp sig från Foodora och startade Alternativa Kuriren, pengarna går inte till en ägare utan delas arbetarna emellan. Flera kollektivboende på Möllevången vill gå samman för att ta över ägandeskapet av husen från hyresvärdarna. Allt åt Alla Malmö organiserade en grannsamverkan under pandemin för att alla – oberoende av staten – skulle få mat, medicin och böcker till sitt hem.
Visst, jag hade velat se globala generalstrejker och arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen. Jag hade velat se socialiserade tillgångar, upplösning av privategendomen, och en planekonomi med ransonering och konsumtionsstopp. Men jag förutspår inte att det kommer att hända inom kort. Klimatkatastrofen är här, och jag behöver hitta taktiker för att hantera klimatkatastrofen idag. Inte om tio år.
En av mina favorittaktiker är därför prefiguration – det är att skapa en nutopi. Att här och nu skapa det samhälle man vill ha. Prefigurationen är inte linjär, inte ett sedan, utan ett nu. Den ger oss inspiration att hitta frön till ett potentiellt utopiskt samhälle, och odla dom.
Solidaritet är en sådan prefiguration. Det ryms både i min utopi och nutopi. Ett samhälle där människor erkänner sitt beroende av varandra, men också erkänner vår historiska utveckling som varit helt beroende av solidariteten. Det är genom tillit och samarbete som vi människor har levt och överlevt.
Jag tvekade kring om jag skulle publicera denna essä, den har ju inget tydligt budskap. Det känns meningslöst att skriva sig igenom en klimatkatastrof. Men jag inser att text, precis som konst, kan fylla mänskliga behov som tröst och igenkänning. Jag själv läser inte alltid för att förstå, utan för kontakt.
Varje dag tänker jag: Vad ska vi göra? Jag tror att det viktigaste man kan göra just nu är att odla solidariska attityder för att skörda beteendena när kriserna är här. Fler översvämningar, allvarligare värmeböljor och envisare bränder men också mer fattigdom, mer hemlöshet, ytterligare mat- och vattenbrist.
Det är svårt att veta hur, var och när kriserna kommer – det enda vi vet är att de kommer. Dag noll är idag. Det man ska fråga sig är: hur sår jag solidariska frön där jag står? Solidaritet, precis som klimatkatastrofen, är också ett självförstärkande kretslopp.
Michaela
➖
Referenser
Den gudomliga komedin av Dante
Helvetet: döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition av Bengt Ankarloo
Reinventing Eden: The Fate of Nature in Western Culture av Carolyn Merchant
Om judefrågan av Marx
Point Counter Point av Aldous Huxley
