Postpandemin som hot och möjlighet

De senaste månaderna har samhället – dess regler och hur vi beter oss i det – tydligt förändrats. Regelverken följer Folkhälsomyndighetens utstakade faser, kopplade till dess biopolitiska analyser av data och risker. Våra beteendeförändringar följer väl inte bara regelverken utan också längtan efter samvaro och sommar.

➖

Postpandemin, tillståndet som följer efter pandemin, tycks definitivt vara här (trots att pandemin inte riktigt är över). Det här är en viktig plats att stanna upp på och analysera samhällsförändringarna i det här tillståndet, förändringar som annars raskt tar oss till nya platser utan att vi ens märker det. 

Pandemin har samagerat dialektiskt med andra fenomen och rört sig på olika plan: socialt, diskursivt, ekonomiskt, kulturellt. Den har förflyttat samhället tillsammans med de krafter som kapitalism, rasism och patriarkat genererar, men har också påverkat fundamentala samhälleliga förhållningssätt till mänsklighetens villkor och vårt gemensamma liv. Kommer man i efterhand att kunna tillskriva större förändringar i vårt samhällssystem denna pandemi? Det återstår att se men är väl troligt.

Under den första våren av pandemin producerades tänkande, kultur och politik i chockvågorna av den kraftiga påverkan på samhället som pandemin och politiska beslut i dess följd innebar. Postpandemin är också en sorts kris, en kraftfull dynamik, om än mer tyst.

Det finns all anledning att i det här läget analysera vad som skett och vad som sker och vart vi kan rikta oss framöver. Var är vi – samhället och de radikala rörelserna – på andra sidan pandemin? Hur mår vi? Hur relaterar vi till varandra?

Den här essän är ett försök att, med hjälp av en del av den litteratur som vi har läst i Krakelcirklar under vintern och våren, peka på några aspekter av den postpandemiska situationen.

Jag tänkte fokusera på den ökade digitaliseringen och dess potentiella effekter, på förutsättningarna för gemensamma känslor, möten och offentlighet, samt på möjligheterna till motstånd och förändring. Men jag vill med den här essän också uppmana andra att reflektera över sakernas tillstånd i postpandemin, genom Krakel, där alla medlemmar är välkomna att publicera texter, eller i andra forum. Samtalet behöver vi ha.

Den ökade digitaliseringen

Den ökade digitalisering som pandemin fört med sig märks på många fronter. Internethandeln har ökat, gigekonomin har fått en rejäl skjuts, vi konsumerar mer underhållning och kultur på internet, vi umgås mer digitalt och vi arbetar på nya sätt. För oss med tjänstemannajobb har alla timmar i mötesrum med kaffekoppar ersatts med ännu fler, om än kortare, möten i digitala miljöer, där vi deltager från den fysiska platsen hemmet. Den snabbt ökande digitaliseringen innebär strukturella förändringar i kapitalismen och i våra livsvillkor och därför kräver de analys och i vissa fall motstånd.

”Den svenska ekonomin har inte påverkats så kraftigt som vi befarade”, säger politikerna nu. Det beror på att det har varit en prioritering att hålla handeln igång och att politiker, i samma andetag som de uppmanat oss att hålla avstånd och rädda liv, påmint oss om vikten av att fortsätta handla, men över internet. Förflyttningen från nu allt mer döda stadskärnor till internethandel innebär att ett steg i produktions- och konsumtionsprocessen som vi tidigare själva har stått för – själva hopplockandet och hemförandet av varor – nu har dragits in i arbetsmarknadens exploatering.

I Krakels temavecka om pandemi och gigekonomi i höstas talade vi om den hårda exploateringen av gigarbetare och om vad som sker med vårt samhälle när kulturarbetaren måste sätta sig på en Foodora-cykel istället för att ha råd och tid att bedriva samhällskritik eller skapa icke-kommersiellt estetiskt värde. De frågorna är viktiga att hålla vid liv nu.

Jag tänkte dock uppehålla mig mer vid vad det gör med oss som människor att arbeta och leva allt mer digitalt. När jag sitter vid mitt köksbord och går från Teams-möte till Zoom-möte med helt olika fokus, i olika rum och sammanhang, i olika delar av landet, så kan jag inte låta bli att tänka på Catherine Malabous Vad ska vi göra med vår hjärna? som vi läste i en Krakelcirkel i vintras. Malabou driver tesen att nyliberalismen och senkapitalismen arbetar utifrån en modell av vår hjärna som flexibel och allt mer töjbar. I själva verket menar Malabou, med basis i neurovetenskapen, är vår hjärna plastisk och inte flexibel. Den är formbar och omformbar, men inte hur som helst.

Vad gör det med våra hjärnor att ständigt vara närvarande i ett stort antal miljöer och sammanhang, genom våra skärmar? Jag misstänker att kraven på tillgänglighet och flexibilitet i och med hemarbetets digitala förskjutning inte kommer att minska i postpandemin. Den komprimering i tid och rum som det innebär att jag kan ha ett möte med kollegor i Malmö ena halvtimmen för att nästa halvtimme prata med någon i Stockholm för att timmen efter presentera mitt arbete på ett seminarium med deltagare från hela landet, innebär en effektivisering av mitt arbete som arbetsgivaren givetvis vill behålla.

Och hur det ska bli med alla möten, konferenser och seminarier för akademiker och tjänstemän vars nödvändighet finns skäl att ifrågasätta om man betraktar saken ur en ren effektivitetssynpunkt och inte räknar konferensknull som något med ett värde i sig?

Det är en viss sorts potens som går förlorad utan den sortens träffar, lösa i kanten och utan förutgiven effektivitet. Men framför allt har nog den här onyttigheten som tagit plats i många arbetsliv inneburit någonslags barriär mot det omänskliga effektivitetstvånget. Har vi nu förlorat många sådana ytor av liv som tidigare smugit sig in i arbetslivet?

För min egen del är det tydligt att de krav på mig som redan var allt för höga kvarstår som för höga eller till och med höjs. I postpandemin förväntar jag mig att behöva vara tillgänglig både fysiskt och digitalt. Nu när vi kan vara tillgängliga för nästan vem som helst var som helst, varför skulle vi inte vara det då? Och finns det någon chans att återta de ineffektiva, trevliga och livsnödvändiga mellanrummen som skalats bort i hemarbetet? Jag går in i postpandemin stressad och jag är inte ensam om det.

Det hela sker på bekostnad av våra hjärnor. Det är mycket logistiskt praktiskt men väldigt kognitivt slitsamt att utan fysisk förflyttning röra sig mellan helt olika rum och sammanhang. Jag tror att bara borttagandet av den cykeltur som krävdes för att jag tidigare skulle kunna gå från ett möte på ett kontor till ett möte på ett annat kontor, innebär en stor förlust för min hjärnas möjlighet till återhämtning och omställning.

Nu förväntas vi boka in möten ”rygg i rygg” som det heter på office-lingo, utan mer än en kort andningspaus emellan. Det är ju smidigt när man ändå bara sitter hemma. Vad gör det med min hjärna? Det är tydligt för mig, på ett sätt som jag inte kan belägga neurovetenskapligt men tveklöst upplever och lider av, att det leder till att ännu mer av min hjärnas kapacitet tillfaller arbetsgivaren och ännu mindre mig.

Våra hjärnors fantastiska möjligheter till kreativitet, reflektion, relation och sinnliga upplevelser är inte outtömliga. I det senkapitalistiska samhället i västvärlden är det för många våra hjärnor mer än resten av våra kroppar som är till salu (våra kroppar kan ju till och med stanna hemma nu), och där står en viktig konflikt mellan arbete och kapital om just denna hjärnkapacitet, om hjärnans plasticitet och dess möjligheter.

Jag hyser en stor oro för att pandemin har inneburit att kapitalet har vunnit strider i den här konflikten på vår bekostnad. Postpandemin måste därför innebära att vi politiserar det digitaliserade arbetet och gör motstånd. Våga vägra Teams!

Men det är inte bara på jobbet som digitaliseringen har satt sina spår. Umgänge och upplevelser har också behövt ske på skärmen under pandemin. I vilken grad kommer det att sitta kvar i postpandemin? Och vad innebär det?

I cirkeln ”Livet i den digitala kapitalismen” läste vi Sad by design  av Geert Lovink och Rereading Marx in the Age of Digital Capitalism av Christian Fuchs, och diskuterade hur det påverkar oss på olika sätt att leva så mycket av våra liv genom skärmen.

Det digitala livet innebär på många sätt faktiskt en likriktning, samtidigt som det ideologiskt framställs som att det leder till att vi alla är fria att leva i våra egenskapade världar. I själva verket skapas en stor trötthet, en sorts särskild leda, som Lovink kallar för ”techno sadness”, av att befinna sig i den ständiga och hastiga strömmen av nyheter och uppdateringar, snack, diskussioner, bilder och information som skärmen drar in oss i.

Poängen är inte att verka som en bakåtsträvare – det är både konservativt och onödigt att romantisera äldre samlevnadsformer över dagens – men det är viktigt att ställa sig frågan vem som tjänar på denna ordning? Sammanglidningen mellan arbete och fritid, konsumtion och produktion, är en fråga om tid och tid är som bekant en fråga om pengar.

Utan att du, för det mesta, betalar eller betalas i reda pengar produceras vinster under tiden som du scrollar på din skärm. Det är för att din uppmärksamhet och informationen om dig är som en råvarukälla som utvinns i den där stunden. Det är ingen oskyldig akt och även om du kan uppleva både underhållning och gemenskap under den där stunden, eller för den delen bara lösa praktiska bestyr på ett enkelt sätt, så är det inte du som är vinnaren i transaktionen.

Internet av idag är designat och strukturerat av och för storkapitalet. Internet och skärmtillvaron som sociala och materiella företeelser har för- och nackdelar i sig, men det stora problemet är kanske ändå ägarstrukturen och den begränsade makt vi har att bestämma vad skärmen ska göra för oss.

En ökad digitalisering innebär, i den här ordningen, ökade vinster åt storföretagen på din fritids bekostnad. Det finns anledning att vara uppmärksam på sin uppmärksamhet. Hur återtar vi mer av den, när postpandemin öppnar dörrarna till fysisk samvaro igen?

Gemensam glädje, gemensam ilska

I slutet av våren har jag, tillsammans med en Krakelcirkel, läst boken Radical Happiness av Lynne Segal, som vi pratade om i förra avsnittet av Krakelpodden. Den rör sig en del kring begreppet ”collective joy” – känslan av mening och glädje av att vara tillsammans med andra, vara i sammanhang. Våra möjligheter och vår förmåga till den gemenskapen är en viktig fråga för postpandemin.

Jag kan själv känna både lockelse och obehag inför att träffa människor fysiskt igen. Jag träffar med stor glädje mina vänner, men de andra är det ganska skönt att slippa träffa, särskilt de som är till exempel politiskt obehagliga eller mer eller mindre otrevliga. Det finns en trivsel och trygghet i den enstörighet som pandemin har inneburit. Vad innebär en sådan hållning om den breds ut, för demokrati, för pluralistisk gemenskap?

Jag vet inte hur mycket det beror på mig och hur mycket det beror på pandemin, men det klart att det finns något i kopplingen mellan individerna och gemenskapen som har tagit allmän skada under denna märkliga period, präglad av oro och ensamhet. Jag vet inte om det bara är jag, för jag har inte träffat så många andra som jag har kunnat fråga.

Att förstå världen kräver en gemenskap, ett samtal där vi tillsammans formar språket för vår tillvaro. Det sociala samspelet är något man lär sig och glömmer, det är ett språk och en närmast kroppslig funktion. Det skorrar för mig nu, som när halsen blir trött av att tala utländska med muskler man sällan använder. 

Jag vet att jag kan känna mig upplyft av nya möten och nya människor, jag har det minnet. Men jag har svårt att knyta den bilden till en längtan efter faktiska möten här och nu. Jag inser att jag räds alla de smärtsamma aspekter av den sociala samvaron som senkapitalismen bär på: konkurrens, individualism, hårdhet, hat.

Att vara borta från den sociala samvaron har också inneburit att få vila från det. Men det finns ännu större risker med en konservativ bekvämlighet, där vi i ännu högre grad håller oss till dem som liknar oss – eller stannar djupt nedsjunkna i soffan framför streamingtjänsten. 

Jag önskar att vi kan återvända till en social samvaro som präglas mer av mjukhet och omsorg, öppenhet och möten, men jag undrar över vilka tecken i tiden som finns för det. Kanske påminnelsen om sjukdom, sårbarhet och vårt gemensamma beroende som pandemin har fört med sig? Ja, så kändes det för ett år sedan, då var det tal om solidaritet och högstämd stämning i krisen. Lever det spåret (såret) än?

Det finns också tecken som pekar åt andra hållet. Den ökade alienation som pandemin inneburit – den ökade isoleringen, rädhågsna autonomin, avpolitiserade ensamheten – gör vägen till gemenskap och omsorg än längre. 

Den gemensamma glädjen, den kollektiva stämningen, den särskilda energi som en grupp människor kan få igång – den är blott en kognitiv förnimmelse som verkat närmast otrolig från pandemins horisont. I det gemensamma ryms de livsviktiga traditionerna, tidens rytm, de ritualer vi använder oss av för att markera livet i det sociala. Fester och begravningar, födelsedagar och nattklubbar – det gemensamma firandet och sörjandet, de starka ritualistiska funktioner som dessa former för kollektivt känsloutlevande innebär i ett samhälle – hur återvänder vi till dem?

Och vad händer med den centrala politiska kollektiva aktionen i det offentliga rummet? Demonstrationen som en massas samling för att visa en gemensam åsikt och hållning – den är viktig, den är mäktig och ger energi. Den är gemenskap och meningsfullhet.

Men den är också ett möte som vi aktivt måste arrangera och gå till, för att den ska bli av. Kommer vi att gå ut i massor på gatorna igen, för att visa vad vi tycker? De angelägna BLM-demonstrationer som trots allt gått av stapeln under året pekar i en positiv riktning, men när jag fick höra om ledande socialdemokrater som firade 1 maj med grill och poolbad i villaträdgården, tänkte jag att en hel del nog kan ha blivit för bekväma för att åter traska i led. Man kan förstås fnysande säga att de lika gärna kan stanna i sina trädgårdar, men vi behöver ha många med oss i den breda rörelsen för radikal förändring, på något hörn även dem.

Möjligheter till motstånd

Så hur ser förutsättningarna för motstånd ut i postpandemin och har de förändrat sig? Världen öppnar sig i och med en kris, den kan innebära att nya och oanade möjlighetshorisonter helt plötsligt ligger framför oss. Så upplevdes det i pandemins inledning, där många av nyliberalismens programpunkter snabbt ströks från den politiska agendan. För att ersättas med nationalistiska och protektionistiska agendor, men också med en upprioritering av välfärden och det gemensamma ansvaret för varandra.

Så var står vi nu i postpandemin? Det är fortfarande en öppen fråga och en möjlighet att driva nya linjer. I läsningen av Radical Happiness konstaterade vi att vi alltid befinner oss i historien och att det finns alltid möjlighet att göra motstånd och att leva i motstånd. Det finns alltid öppningar och platser där det ryms som vi önskar oss, inte minst i en radikal gemenskap. Hur ser de här möjligheterna och platserna ut i postpandemin?

Först av allt behöver vi återuppliva viljan till gemenskap och agera politiskt på den. Att befinna sig i en gemenskap är att röra sig bortom och utanför sig själv, att låta den kollektiva energin ta oss bortom våra individuella problem. Det är också en plats och en möjlighet att politisera de enskilda upplevelserna och se hur de ingår i ett mönster.

Vi måste genomskåda ideologin och utmana de nya strukturer och sätt att leva som annars snabbt framstår som naturliga och ofrånkomliga. Det gäller också den ökade digitaliseringen av arbete, konsumtion och liv. Givetvis innebär den ökade digitaliseringen också ökade möjligheter för organisering.

De tre digitala cirklar som jag har haft i Krakel under pandemins tid, med kamrater från olika delar av landet, är ett litet men tydligt bevis på hur nya dörrar har öppnats också för de radikala rörelserna. I rörelserna är relationer centrala och ofrånkomliga, de kan inte ersättas med algoritmer, men de kan förenklas och förstärkas av det digitala, det är svårt att förneka.

Dialektiken mellan kommunikation, kommunikationsmedel och samhälle är komplex och här finns strider att vinna och potential att utnyttja. Dialektiken – konfliktperspektivet – som ett verktyg för komplext tänkande tillåter oss att förstå de motsägelsefulla roller som media kan spela i kapitalismen. Dialektiken får oss att se hur det digitala också är ett aktivistiskt verktyg, som kan möjliggöra, skärpa och använda samhälleliga antagonismer för samhällsförändrande verksamhet.

Motstånd är också en fråga om resurser och den ökade prekariseringen gör att rörelsens resurser försvagas och att vår tid att ägna åt politiskt arbete minskar. Därför behöver vi satsa på att skapa och poola resurser kring de frågor där striden för närvarande står.

Detta har upprepats till leda det senaste decenniet: de radikala rörelserna behöver en mer framgångsrik mediestrategi. Otaliga försök att göra andra projekt med internet har kommit och gått – men vi behöver, påpekar Christian Fuchs, fortsätta att arbeta på det spåret. Utan att fastna i alternativa projekt för internet som blir livsstilspolitik, klicktivism och libertarianism.

Istället måste projekten knyta an till de större frågorna om tid, frihet och gemenskap. Vi måste också organisera oss runt frågor om våra digitaliserade arbeten och vilka försämrade villkor det på flera sätt innebär att arbeta isolerat i hemmet, utan fysiska möten och med ökade krav på flexibilitet. 

Hur som helst visar pandemin att vi inte kan fortsätta att osynliggöra och undervärdera kroppens förutsättningar och betydelsen av det reproduktiva arbetet, det vill säga det omsorgsarbete som traditionellt är en feminint kodad syssla. Detta arbete kan inte ersättas av teknik och försök att göra det omänskliggör samhället. Om det gemensamma ansvaret för omsorgen står kanske postpandemins viktigaste strid.

Mirjam

Denna essä finns även som poddavsnitt, Krakelpodden #30: Postpandemin som hot och möjlighet.