Längtan

Av Marcus Svanfeldt Obligado

Någon gång ska jag få läsa om längtan. Den som skriver kommer varsamt att beskriva en otålig önskan. Tätt intill orden kommer bilden av ett alternativ att ta form. Ett alternativ till tillvaron vi dras med där katastroferna- de tysta, de lågmälda, de livsfarliga, avlöser varandra. Den som sätter längtan i centrum av sin berättelse kommer att bryta en tystnad i vilken klassamhället tillåts växa ohotad. Det vore en hedervärd gärning.

Jag befarar att vi i vår tid har vant oss vid resignationen inför de samhällsproblem vi dras med så till den milda grad att vi har svårt att formulera oss kring de. Inte ens i våra sköraste stunder av tvivel, när samhället skakas och vi kollektivt kipar efter andan, förmår förändring komma på plats. Här påminns vi om att det arbetar färre i vården idag än innan pandemin. Antingen finns det röster som inte hörs under tyngden av vårt samhälles orättvisor, eller också har rösterna tystnat när politiken slutade lyssna.

I Edouard Louis senaste bok, den biografiska Att förändras - en metod, beskrivs längtan som ömsom en önskan att vara någon annan och ömsom att vara någon annanstans. Louis har begått litterära pionjärgärningar med tidigare verk där klassamhällets våld beskrivits med sådan precision att verkligheten och litteraturen verkat vara ett och samma. I Att förändras - en metod är litteraturen mindre imponerande men berättelsen lika stark. Centralgestalten i boken är längtan som kommer och går, byter skepnad, byter uttryck, dryper av ångest och välbehag i en slags växelverkan. Louis vill bort och vänder blicken såväl mot en annan stad som mot en annan version av sig själv. Han förändras när han inte står ut med den spegelbild som påminner allt för mycket om hans klassbakgrund. Han byter umgänge, manér, utseende, bostad, namn. Han är tillslut längtan förkroppsligad, bara en skugga av hans barndoms jag i det perifera Frankrike.

Edouard Louis gör en topos, en platsstudie över klassamhällets fasor. Inte som en abstrakt reflektion utan med båda fötterna i förändringen. Han kommer från ett hem där ingen haft råd att gå till tandläkaren, han genomgår smärtsamma operationer för att byta ut alla sina tänder. I ett hem där ingen läser, plöjer han så småningom de franska klassikerna nätterna igenom. Han äter, går, ler, rör sig som arbetarklass men övar otaliga timmar framför spegeln och tillslut är manéret helt annorlunda. Bland lösryckta minnen från förändringen framträder berättelsen om ett samhälle som har resignerat. Vi vet att franska regeringar har kommit och gått, klassamhällets grundläggande livsvillkor överlever de alla. I bästa fall oförändrat, i värsta fall förvärrat när någon regering får för sig att sänka barnbidrag eller försörjningsstöd.

Kvar efter det att hans egna förvandling är fullbordad är samhället. I smärtan som uppstår mellan den egna förändringen och samhällets statiska misär uppstår en politisk medvetenhet. Louis ställer sig i bredd med de som inte bara söker förändra sig själva utan förändra själva betingelserna för vår samvaro. Han upplever det som för många är en slags spirituell upplevelse, nämligen att dela längtan med andra. Att vara olika, komma från olika platser, på en rad fundamentala punkter skilja sig åt men vilja åt samma håll. Gemenskap i handling och idé.

Louis topos utmanar läsaren att reflektera över vår tids obenägenhet att beskriva längtan i termer av samhällets progression. För den enskilde av vår tid beskrivs längtan som ett pågående livsstilsprojekt förenat med förändringar av den egna situationen. Vi matas med budskap om att vi kan förändra oss på allsköns sätt. Men beskrivningarna av ett längtande samhälle lyser med sin frånvaro. Var är skildringarna av ett samhälle som bejakar alternativen till det vi tar för givet?

Louis har skänkt oss en god möjlighet att ta vid där hans betraktelse slutar. Det finns en slags svårighet i att beskriva klassamhället som den katastrof det är. Dels därför att det kommer klinga överdrivet för många, dels för att det kommer framstå för abstrakt hos andra. Katastrofen är emellertid inte att klassamhället ännu består, det är på alla sätt en sorg i sin egen rätt, utan att det består i en sådan veritabel tystnad. Intrycket blir därför att klassamhället är mindre högljutt, mindre skriande än den gamla tidens klassamhälle som vi känner genom det förra århundradets skildringar. Bilden som framträder, hur förrädisk den än må vara, är att klassamhället inte längre orsakar samma lidande som förr.

En jämförelse mellan tider är lika omöjlig som den är oviktig för poängen. För alla de som idag befinner sig i de kval som små eller inga ekonomiska marginaler innebär och ser sina kroppar brytas ned i arbetet ter sig jämförelsen säkert orättvis. För visst, tidigare generationers digra politiska och sociala kamp för välfärdslandet Sverige har säkerställt rättigheter som inte kan betraktas lättvindigt. Men smärtan, eller våldet som Louis hade kallat det, som kommer med klassamhället gör inte mindre ont, är inte mindre påtagligt idag.

När Edouard Louis flyttar från sin barndomsby i nordfrankrike till Amiens, staden där han går på gymnasiet, bekantar han sig med borgarklassens barn för första gången. Han möter ungdomar i sin egen ålder som kan referera till klassiska kulturella verk, som konverserar annorlunda med sina föräldrar, som håller besticken på ett visst sätt. Euforisk anammar han allt han ser. Nyanseringen kommer lyckligtvis senare, men i flera års tid är hans överhängande projekt att förverkliga sin transformation till borgerlighetens spegelbild.

En av borgerlighetens starkare ideologiska vapen har varit att förfina intrycket av att deras livsstil är eftersträvansvärd. Åtminstone sextio år innan Louis flyttar till Amiens har den italienska filosofen och författaren Antonio Gramsci frågat sig hur det kan vara så att många ur arbetarklassen identifierar sig med borgarklassens intressen. Hur har borgarklassens strävanden och ideal i ordets verkliga betydelse blivit norm? När jag läser Louis ställer jag mig samma fråga. För den som upplevt klassamhällets våld - metaforiskt och faktiskt- i en sådan utsträckning som Louis har, borde ha närmare till förakt än beundran för borgerligheten. Jag vill tro att Louis platsstudie över klassamhället, över längtan, ger oss några avgörande skäl till varför så inte är fallet.

Jag ser framför mig, även om det aldrig beskrivs i boken, hur Louis vandrar fram och tillbaka på den nya stadens gator. Där försöker han greppa kärnan i borgarklassens manér, vad är det som gör de till de? Vad är det han kan lägga sig till med som ska vara den avgörande faktorn som slutgiltigt tippar hans klasstillhörighet och ger honom tillträde till borgerlighetens innersta? Paradoxalt nog är det samma process, om än mer intensiv och uttalad, som hans familj genomgår hemma i byn. Alla betraktar de borgerligheten och försöker förnimma det som definierar den. Men där hans familj saknar några som helst tänkbara medel för att nå målet är Louis på god väg. Gramsci kallar det hegemoni, men i våra vardagliga liv kan det vara behändigare att tänka på det som konvenans - en umgängessed, en idé om vad som är anständigt.

Grundtesen i Gramscis teori om hegemoni är att de överordnade klasserna styr och verkar genom de lägre klassernas implicita samtycke. Klassamhället, menar Gramsci, innebär visserligen att de styrande klasserna besitter det repressiva våldskapital som krävs för att försvara sin klassposition, men mer än så består klassamhället genom att de förtryckta allierar sig med de förtryckandes livsstil. Deras tillvaro blir norm, deras kultur blir kulturen att beundra, deras sätt att vara, deras konvenans, blir stilbildande. Häri ligger också klassamhällets självbevarande tendens. Det är en långt svårare handling att ifrågasätta klassamhället än att inordna sig och sträva mot en klasstillhörighet ovanför en i hierarkin. Reaktionen på det förtryck Louis och hans familjer lever under är inte att göra sig kvitt den förtryckande andra utan att vara den som inte kan förtryckas. Glåporden, misshandlarna, den ekonomiska misären som Louis tvingas utså är en katalysator för förändring, men inte av samhället utan av den person som kunde förnedras, misshandlas och hållas i fattigdom.

I ett av Louis tidigare verk, Vem dödade min far (2018), frågar han sig varför vi inte nämner förtryckarna vid namn. Han skriver ” Hollande, Valls, El Khomri, Hirsch, Sarkozy, Macron, Bertrand, Chirac. Historien om ditt lidande bär olika namn. Historien om ditt liv är historien om de personer som i tur och ordning har tryckt ner dig”. Och han har rätt. Klassamhällets reproduceras dagarna i ända. Långt ifrån en naturlag är klassamhället istället en följd av ett ekonomiskt system som bygger på exploatering. Men om exploatörerna är det återigen öronbedövande tyst. Den som exploateras strävar efter att vara oexploaterad, inte nödvändigtvis efter att exploateringen ska upphöra.

Kanske beror tystnaden också på att de flesta av oss vandrar där tillsammans med Louis på den nya stadens gator, med blicken fäst på borgerlighetens tillvaro. Vår längtan är önskan om en tillvaro där vår klassposition är otvetydigt borgerlig. Så trots att vi ser exploateringen, ibland helt bokstavligt, är vår lojalitet inte nödvändigtvis med klassordningens upplösande utan med klassordningens flexibilitet där vi själva kan göra entré i borgerligheten. En dimridå eftersom flexibiliteten i lika utsträckning är förrädisk, du kan med lätthet trilla ur den position du förvärvat dig.

Innebär denna insikt om vårt kollektiva samtycke till klassamhällets varande att loppet är förlorat, att vi likaväl kan lägga oss platta inför sakernas tillstånd? Jag vill mena att det inte alls är så, tvärtom, att närma sig Gramscis teori om hegemoni är en hoppfull handling.

Klassamhället är på samma gång orubbligt som det är skört. Orubbligt eftersom våra liv är så drypande av dess logik och reproduktion men skört därför att det är vi som är aktörer, det är vårt samtycke det lever av. Att längta är inte att fjärma sig från den verklighet vi står i utan att förstå att det går att leva på ett annat sätt. Så när längtan tystnar i våra samtal, i våra texter, så tynar så sakteliga alternativen bort. Läsare av Gramsci har kallat denna process för kontrahegemoni, ett försök att etablera andra perspektiv i samhället. Louis leder oss in på en tänkbart intressant väg när han beskriver sin resa. Genom honom får vi betrakta det ofullkomliga i de strävanden som enkom handlar om vår egna förändring.

Rädda för att verka verklighetsfrånvända inbillar jag mig att många ur vänstern låter bli att diskutera alternativen. Jean Genet skriver i Tjuvens dagbok ” Man väcker oss i förtid utan att bry sig om att man berövar våra drömmar all deras glans”. Vilken sorg att detsamma gäller vårt politiska samtal. Innan längtan ens formulerats kvävs den. Kvävd inte av våld- vi får tycka och tänka fritt- men kvävd genom det implicita samtycket med borgerlighetens hegemoni.

För Edouard Louis kommer så tillslut vändningen. Den egna förvandlingen är otillräcklig som frigörelse. Lidandet, våldet och misären som är inneboende klassamhället är för påträngande och även om hans egna förvandling i det närmaste är fullbordad tycks framgången vara högst bitterljuv. Jag vill tro att insikten är lika delar befriande som smärtsam för Louis. Han är i någon mån befriad sina egna strävandens tvångsmässighet för att bli en del av borgerligheten, bara för att inse att allt arbete ännu återstår. Kvar finns så många han lämnat längst med vägen vars klassresa förblev ofullbordad, inte minst de tidigare versionerna av honom själv.

Att vilja ha ett politiskt samtal som bottnar i längtan kan låta bombastiskt, pretentiöst. Men istället för att tänka på det som en genomgripande förändring av allt det vi känner till kan det vara som att vi sakta drar upp persiennerna i det dunkla sovrum där vi slumrat. En slags revansch för ett samtal från vänster där vi varsamt botaniserar bland alternativen till dagens klassamhälle. Det blir en övning i att ifrågasätta det samtycke som Gramsci beskriver. Utan pretentioner om att det skulle vara enkelt är det kanske ändå ett projekt för vänstern att ta sig an.

I litteraturen, konsten och kulturen generellt finns det ytor att måla i längtan. Eduard Louis självbiografiska verk är rötterna från vilka det kan växa andra skildringar om vägen framåt. Det framstår för mig självklart, med växande emfas, att det ännu finns så mycket vacker längtan kvar att beskriva att vi i vart fall inte kan förlika oss med tystnaden.