Detta är varför vi läser om ”ras”

Av Alice Wästberg

Chile I (1980) av Elizabeth Catlett

Samtalen om kursen Kritisk Ras och Vithet i Sverige på Karlstads Universitet har präglats av att en högerextrem person infiltrerat den, trakasserat lärare och hängt ut studenter. Som student på kursen ser jag hur Christian Petersons deltagande har gett oss ytterligare material för att se hur (extrem)högern aktivt motarbetar antirasism för att skydda och utvidga sin maktposition i samhället.

Alla har, på olika sätt, en relation till rasism. Rasism uttrycker sig direkt och indirekt. Tyst och våldsamt högt. Genom att öppna och stänga dörrar, välkomna och stänga ute. Den synliggör och gömmer, formar, rör sig, förändras och skapar förutsättningar, gränser, regler och rutiner.

Att prata om ”ras” klingar illa för många. Den gärna förbisedda historien om svensk rasbiologisk tradition gör sig påmind. Vi hör ”ras” och tänker på steriliseringar, förtryck, våld, tvångsförflyttningar, grupperingar och utrensning. Mot slutet av 60-talet ersattes rasbiologins ideal med en färgblind diskurs som vilade på en politisk ovilja att erkänna eller tala om hur människors tillstånd och förutsättningar i stor utsträckning berott och beror på hur man ser ut. På kursen läser vi om ”ras” som något som ges form och uttryck genom normer, regler, upprepningar, representationer. (I den här texten skriver jag ”ras” för att understryka detta). Oviljan att tala om detta som något befintligt har delvis lett till att samtal om rasismens politiska frammarsch har undvikits.

Hur kan vi prata om förtryck och privilegier om vi inte vågar namnge grunderna till dem? Svensk vit hegemoni betyder att bilden av Sverige är konstruerad kring idén om en vit homogen kultur, där vita uttryck får mer inflytande än andra. Den bygger upp ett ”vi” som blir stärkt av sitt förfrämligande av ”de andra”. För SD, Christian Peterson och hans hejarklack är det denna idévärld, detta Vi, som är under hot. Men vad framställs då som hotet? Jag har sökt efter svaret på olika sidor och forum där det till exempel verkar finnas en oro att våra skattepengar går till ett ogrundat forskningsämne som är inriktat på lösa ett problem som inte existerar. Kritiska ras- och vithetsstudier upplevs inte bara som kränkande men även hotfulla och utgör dessutom rasism mot vita.

Men att kritiskt granska hur vithet görs till något som ständigt premieras i samhället är inte, som det hävdas av högerextrema, rasism mot vita. Tvärtom, det är att synliggöra de strukturer som ligger till grund för rasism.

I debatten läser jag om vinster och förluster, som om detta vore ett slag i sig. Peterson mot Hübinette, med en vinnare och en förlorare. Jag ser personer vrida sig av obehag. Men mer än ett krig mellan två individer handlar detta i själva verket om hur vi hanterar högerextremismens rasistiska frammarsch i vårt samhälle. Nöjer vi oss med att förklara det med ett obehag? Som student tycker jag absolut att det är obehagligt när lärandets rum saboteras av högerextrema. Kommer nära inpå. Vår lärare Tobias Hübinette blev själv utsatt av rasism i en kurs som handlar om rasism. Våra inslag och utseenden kommenteras, hånas. Vissa till och med utelämnas med namn.

Obehaget är en fälla, särskilt för de med privilegier (där jag själv är inkluderad). Vi drar oss undan med obehag, blir lamslagna och därmed också en del av problemet eftersom då kan rasismen fortsätta att normaliseras. Att rasifieras som icke-vit är också att ständigt vara i ett obehag eftersom det (alltmer) fritt förknippas med något avvikande eller problematiskt i en normaliserad rasism. Högerextremismens frammarsch är farlig, inte bara obehaglig. Den behöver utsättas för motstånd och då är teorier om rasism inte tillräckligt. Rasism är ett spektrum vi rör oss på och att arbeta mot det kräver ständig praktik och träning. Men att vi studerar rasismers (i plural) historia, verkan, förändring och kontinuiteter möjliggör att vi inte glömmer, gömmer eller osynliggör förtryck.

Så varför läser jag om ”ras” och vithet i Sverige?

Som student behöver jag kursen för att fördjupa mina kunskaper om hur makt och mening blir till.

Som medborgare och människa behöver jag kursen för att hitta verktyg till att förstå och hantera rasismens varande och verkan.

Som vit antirasist tar kursen fram i mig en kritisk konstruktivitet och solidaritet.

Jag hade en gång en lärare som sa att avsaknaden av kunskap kan vara livsfarlig och det gäller onekligen även avsaknaden av kunskap om rasismens mekanismer. Till våren verkar det som att 150 personer anmält sig till kursen. Detta kan delvis vara på uppmaning av Christian Peterson, men också vara personer som förstår hur viktig kursen och ämnet är. Till er som följer hans uppmaning vill jag önska ett tidigt välkommen! Här kommer ni nära fakta och får läsa litteratur om xenofobi, antisemitism, institutionaliserad rasism, privilegium, vardagsrasism, strukturell rasism, islamofobi, rasism mot urfolk och intersektionalitet. Grundar sig ert deltagande i ett förnekande av vetenskapen kan det vara bra om ni förbereder era motargument, för vi bemöter dem gärna med fakta.

Vi kommer alltid att vara fler som tror på jämlikhet och rättvisa.