Det nyliberala våldet på hjärnans kapacitet

Under hösten har Krakel läst Catherine Malabous “Vad ska vi göra med vår hjärna?” Hur vi ser på hjärnan sammanfaller med hur vi ser på politiken. Om detta skriver Krakelmedlemmen Michaela.

➖

Hjärnan är inte en statisk apparat. Inte heller är den gränslöst formbar eller flexibelt anpassningsbar. Den är däremot plastisk, och kunskaper kring detta delger Catherine Malabou i sin bok Vad ska vi göra med vår hjärna?

Synen på hjärnans struktur sammanfaller med den ekonomisk-politiska strukturen, vilket intresserar Malabou. Under fordismen sågs hjärnan som en centralmakt, en dator som skickade tydliga och klara signaler om uppgifter som kroppen skulle utföra. Kroppen stod fjättrad åtta, tio timmar om dagen vid ett löpande band. Med en mekanisk lydnad producerades monotont varor för den globala marknaden. 

Efter den tredje industriella revolutionen och intågandet av nyliberalismen förändrades produktionen. Nu formades organisationer med kreativa team som entusiastiskt skulle samarbeta kring tillfälliga projekt. Den globala kapitalismen utgörs nu av en komplex nätverksproduktion, som löper enligt modeller som ”lean production” och ”just-in-time”, vilket kräver enormt hög flexibilitet. 

Detta kallar Malabou för ”kapitalismens nya anda”, vilken växte fram från 1960-tal och in i 90-talet. Inte längre var kroppen upptagen med att lyda signaler från det påstått centraliserade organet hjärnan. Istället är hjärnan fjättrad vid produktionen. Den anställde ska ta initiativ, starta och leda projekt, vara kreativ, självständig och alltid anpassningsbar. Egenskaper som premieras oavsett var i produktionen eller hierarkin du befinner dig. Jaha, berätta om varför just du sökt tjänsten på vårt generiska lågbetalda AB?

Kapitalet började pumpa ut sin flexibilitetsideologi. De påstod att arbetare främst eftersökte flexibla arbeten, ett påstående som flera studier motbevisat. ”Du blir anställningsbar genom att vara anpassningsbar”, som Malabou så kärnfullt sammanfattade den nyliberala arbetaren. Du ska vara karriärist och entreprenör. Alltid följsam, anpassningsbar och flexibel. 

Arbetare söker inte flexibilitet, utan trygghet. Men den trygghet som arbetare tillfälligt upplevde under efterkrigsåren är under avveckling. Idag går vi mot en prekarisering och gigifiering av arbetslivet. Dels ser vi nya gigföretag etablera sig på den globala marknaden, dels ser vi en gigifiering av arbetslivet rent generellt.

Det kan vara sådant som att företag inte alls erbjuder fasta tjänster, utan enbart tillfälliga kontrakt och projektanställningar, eller att du LAS:as ut efter ett par år. Övervakningsmekanismer, kontroller och betygsättning är också vanligt förekommande inslag. Idag består 40 procent av alla jobb i EU av osäkra anställningar.

Nyliberalismen kräver en enorm flexibilitet och följsamhet av arbetaren. Du ska projektleda ditt eget arbetsliv med energisk entreprenörsanda, dessutom på en prekär och osäker arbetsmarknad.

Zygmunt Bauman, en polsk sociolog, myntade begreppet flytande modernitet: ”Flytande modernitet är en samtid där alla förbindelser kan hävas och flexibilitet är det mest eftersträvansvärda. Det gör att människor känner sig rotlösa och osäkra i en värld som hela tiden förändras.”

Det kostar enormt mycket för hjärnan att arbeta kreativt och initiativrikt 40-50 timmar i veckan, vilket leder till en ny slags utsatthet – med depressioner och utbrändhet. Livet ter sig flytande, fragmenterat och föränderligt. Samtidigt har vi förlorat kollektivet; nyliberalismen och individualismen hör ihop. Du är utbytbar, och själv ansvarig för att lyckas på den kapitalistiska marknaden. ”Företaget är depressionens förmak”, skriver Malabou.

Diskursen om flexibilitet påverkar arbetsmarknaden såväl som synen på hjärnan. De formar och stärker varandra. Men hjärnan har sina objektiva gränser – den är inte gränslös. Plasticitet innebär att kunna ge och ta form, men det innebär också att när den väl tagit form kan den inte återgå till sin ursprungliga form. 

Dagens arbetsliv innebär för många en total anpassningsbarhet, där all din vakna tid och all din hjärnkapacitet tas i anspråk av kapitalet. När du arbetat åtta timmar med din hjärnas fokus, uppmärksamhet, kreativitet och flexibla samarbete så tar hjärnans kapacitet förståeligt slut.

Läkare skriver ut antidepressiva tabletter, andra utreds för neuropsykiatriska diagnoser. Den nyliberala exploateringen av hjärnan gör oss till utmattade individer som inte orkar ägna oss åt det som faktiskt är mänskligt liv: kultur, kontakt, sinnesupplevelser och sociala relationer.

Michaela

➖

Under hösten 2020 har Krakels medlemmar tillsammans läst Catherine Malabous bok “Vad ska vi göra med vår hjärna?” Det har gett oss många gemensamma insikter kring politisk kamp och mänskligt varande. Lyssna gärna på Krakelpoddens avsnitt “Den plastiska hjärnan – en revolutionär möjlighet?” där Mirjam, Teo, Klara och Michaela pratar om detta.