Det osagda – kropp och språk i “Den mörka kontinenten”

Anorexia är den psykiska sjukdom med högst dödlighet. I dialog och genom läsning av Karin Johannissons texter skapas ett nytt språk för anorexia – en sjukdom där kroppen får kanalisera känslor utan namn. Här skriver Elise, som också medverkar i Krakelpoddens avsnitt Den mörka kontinenten, om anorexia, emotioner och det splittrade jaget.

➖

”Och vem var denna patient, hon som behövde sjukdomen? Och varför? Som livsroll i brist på andra roller, som bekräftelse på sin kvinnlighet, som tröst för sin olust, som flykt undan samliv och graviditeter, som styrinstrument i en livssituation som hon upplevde som ohållbar?” skriver Karin Johannisson i Den mörka kontinenten.  

Jag saknar berättelser av de främsta experterna, det vill säga: de drabbade. Att översätta sjukdomens symptom till faktiska meningar är ett sätt att komma upp ur det försvar som är sjukdomen. Låta mitt jag, istället för kroppen, tala för mig.

Den stora bristen på kunskap om anorexia, egentligen ätstörningar överlag, blev jag varse om som sjuk. Det har även blivit tydligt för mig som frisk och yrkesverksam i vården. Inte sällan uttalar vårdpersonal högt och frustrerat att de finner ätstörningar obegripliga, att det är irriterande att ha att göra med personer med ätstörningar. (”Varför kan de inte bara äta?”)

Karin beskriver anorexia som en ”gäckande, provocerande sjukdomsbild”. Det protesterar få mot, inte ens den som själv varit sjuk. Samtidigt som den beskrivs på detta sätt – omöjlig att förstå sig på – finns paradoxalt en förlöjligande bild av ätstörningar i allmänhet. De beskrivs i media som ett resultat av smalhetsideal, en beskrivning som för sjuka och anhöriga faller platt.

Därför måste vi lyssna på drabbade. Av dem beskrivs sjukdomen ofta som ett mentalt fängelse; sjukdomens kraft beskrivs av såväl sjuka som anhöriga som demonisk. Ingen som gör ett studiebesök på en sluten ätstöringsenhet skulle gå därifrån med en romantiserad bild. Ett liv med anorexia är torftigt, ensamt och smärtsamt. ”Ytlig är det sista jag skulle beskriva anorexia som”, sa min mamma en gång. Vikt är det minsta som berövas en.

Sluta tänka, börja känna

Som barn och ung tonåring hade jag mycket svårt för att acceptera verkligheten som den var. Jag var överväldigad av starka känslor, och av livet i stort. Jag var rädd för förändring. Döden var närvarande, och jag blev tidigt fixerad den. En period fasade jag för att gå till sängs. Ofta gick jag till mina föräldrar och frågade hur jag skulle göra för att sluta tänka.

De hade uppfattningen att om man som förälder kände sig orolig skulle man inte visa det, utan få barnet att tänka på annat för att inte oroa det ytterligare. Barnet ser och förstår mer än vad många tror, kanske framförallt s.k. sensitiva barn. I familjer där en person utvecklar anorexia har man upptäckt att en eller flera föräldrar inte sällan har svårt att hantera annat än positiva känslor och därmed underminerar eller trycker undan negativa.

Karin skriver:

”För den unga flickan kunde hysterin liksom anorexin representera ett känslomässigt svar på den överbeskyddande, kontrollerande familjen. Flickan gick inte, åt inte, som en patologisk, panikslagen reaktion på att bli låst i föräldrarnas förväntningar”.

Kate Chisholm beskriver i sin bok Hungry Hell hur anorexia är ”a desperate effort to assert herself”. Hon förtydligar att:

”The anorexic strives to achieve her emaciated form because she perceives that it’s the only way she can express what she’s feeling.”

Marya Hornbacher beskriver på liknande vis i Wasted:

“It is, at the most basic level, a bundle of contradictions: a desire for power that strips you of all power. A gesture of strength that divests you of all strength.”

Att sakna orden

Alexitymi betyder bokstavligt ”att inte ha ord för emotioner”. Studier visar att personer med ätstörningar skattar mycket högt vad gäller alexitymi. Framförallt har de svårt för att identifiera och beskriva känslor och signaler från den egna kroppen. Denna svårighet reducerar förmågan att ha den inre monolog som är absolut nödvändig i bearbetningen av inre psykologiska konflikter. Kan en människa inte sätta ord på det den känner somatiseras de emotionella konflikterna.

Karin Johannisson beskriver kroppen som ett signalsystem och psykosomatik som ”själens förmåga att producera kroppsliga symptom”. Karin igen:

”Psykosomatisk sjukdom [har] alltid funnits eftersom överföring av psykisk spänning till kroppsliga symptom är en av naturens grundmekanismer just för att förkroppsliga och synliggöra själens vånda.”

Som sjuk i anorexia var jag rädd för att folk skulle anta att jag mådde bra om jag såg frisk ut. Däri finns en stor rädsla för tillfrisknad, du upplever att kroppen måste vara det som talar för dig. Du litar inte på dina egna upplevelser, eller förmåga att verbalisera dessa.

Anorektikern upplever en känsla av kontroll genom att motstå hunger, vilket i sig motverkar känslan och rädslan av att inte ha någon kontroll alls. Anorexia kan därför ses som en kamp för kontroll, för att genom kontrollen få en känsla av identitet och kompetens. Illusionen av kontroll hos en anorektiker ger en känsla av att äntligen lyckas med något; ritualerna en känsla av förutsägbarhet.

Begränsning av matintag, men även mycket annat i livet, att beröva sig, upplevs belönande, känns rätt. Vid substansmissbruk tillförs något, vid anorexia tas något bort. I båda fallen är det upplevda, tillfälliga lugnet av beteendet det som gör att en krampaktigt håller sig kvar. För anorektikern är det den negativa energibalansen som lugnar.

Det splittrade jaget

Man kan vid anorexia tala om ett splittrat jag. Den sjuka upplever en trygghet i sina beteenden, som den inte får tillgång på på något annat sätt. I Den mörka kontinenten beskrivs hur patienten med anorexia uppgav att rädslan för att gå upp i vikt handlar om att hon är rädd för smärta.

Som sjuk upplever du att du förlorar hela dig själv om du ger ifrån dig kontrollen över maten och kroppen. Sjukdomen har kommit att bli ens ”eget”, ett eget rum. Något som ingen annan kan röra, styra över. Karin får avsluta denna text:

”Att vara sjuk är att tillåta känslor av otillräcklighet och svaghet. Det är att etablera ett språk mellan kroppen, jaget och samhället. Sjukrollen kan ge olika vinster, t.ex. vila, flykt, tröst eller makt.”

Anorexia nervosa är den psykiatriska sjukdom med högst dödlighet. Ca 10-20 % av alla som insjuknar avlider förr eller senare. Dödsfallen orsakas enligt en studie till 54% av somatiska komplikationer, 27% av suicid och 19% av andra okända orsaker.

Elise

➖

Omslagsbild: Anorexiapatient, 1892. Ur Nouvelle iconographie de la Salpêtrière.

Elise medverkar i poddavsnittet Den mörka kontinenten: kroppen, kvinnan och det splittrade jaget. Michaela och Elise samtalar om anorexia; med inifrånperspektiv vill de bredda förståelsen för den psykiska sjukdom som har högst dödlighet. I dialog och genom läsning av Karin Johannissons texter skapas ett nytt språk för anorexia – en sjukdom där kroppen får kanalisera känslor utan namn.